Mitt första blogginlägg hade titeln "Varför Ironman", jag hoppas att mitt sista ska förklara just den saken :-)
Racereport Ironman Kalmar 2015:
(Ovan är från Prerace möte på Fredagen där man får veta regler och vad vi har att förvänta oss under Lördagens tävling)
På plats i växlingsområdet på morgonen runt 05.30 så kände jag mig väldigt lugn. Det har känts för var dag vi kom närmare tävlingen att min puls gått ner.
Jag visste inte riktigt om det var på grund av att jag var trygg i träningen som gjorts och att jag kände mig väl förberedd eller om det var som dom där scenerna i Clint Eastwood westerns där killen dom ska ta ut till hängning alltid är iskall och lugn, inte en svettdroppe trots att han vet att snart kommer allt gå åt helvete....jag intalade mig att det var det första.
In i växlingsområdet vid 05.30 ungefär och kollade cykel och transitionspåsarna (ombyten till cykel och löpmomenten) en sista gång. Pumpade däcken och fyllde på med vätska.
T om det sista obligatoriska toalettbesöket blev av (inte det lättaste att göra på beställning annars)
På med våtdräkten och en promenad genom centrum till kajen där starten var.
Jag får ögonkontakt med väldigt många personer på den lilla 5 minuters promenaden, och jag ser direkt vilka som är här för att reka tävlingen för att eventuellt anmäla sig på plats för 2016 års tävling.
Jag ser vilka det är för att jag ser mig själv i blicken på alla dessa personer.
För ett år stod jag där och sökte ögonkontakt med triatleterna som vandrade mot kajen. Jag försökte avgöra om dessa människor var rädda, oroliga eller helt enkelt så omänskligt hårda och vältränade som jag för ett år sedan tog för givet att man var tvungen att vara (nu vet man ju sanningen, det går ändå) ;-)
Jag tyckte varenda person i våtdräkt den morgonen för ett år sedan representerade allt jag ville vara, och därför var det med högt huvud och fast blick jag mötte blicken hos dom som tittade på mig.
Jag tänkte inte vara den som dödade myten som IronMan-oskulder har om dom som tävlar...
På plats i fållan för simningen så får jag en härlig överraskning när hela familjen står där för att heja på mig, klockan 06.30 på lördagsmorgonen :)
Sjukt hur mycket energi en kram från det största stöd man har i livet kan ge :)
Juni förstod inte riktigt varför hon blev uppsläpad mitt i natten så farfar fick agera hängmatta några timmar )
Malte var däremot sjukt taggad trots tiden på dygnet och pladdrade på och frågade om jag skulle vinna. Det finns många sätt att vinna på kommer jag ihåg att jag sa före start...
Inne i startfållan hamnar jag bredvid en riktig veteran som gjort över 10 Ironman, jag sökte lite lugn för min orolighet men istället säger han att "idag blir det rekord.....på antal brytningar redan under simningen".......så där ja tänkte jag :) Men sanningen är att det gjorde inget, jag hade bestämt mig att dom skulle få skicka dykare att leta efter mig innan jag bröt under simningen.
Man behöver ju ha en snygg mössa om man ska göra Ironman liksom.....:-)
Starten är grym, det är mellan 20-30 tusen människor på kajen klockan 07.00 en Lördagsmorgon och strax innan startskottet spelas "Just idag är jag stark" med Kenta.
När han kommer till partiet "jag har väntat så länge på just denna dag" börjar jag och samtliga Triathleter spontant sjunga med.....behöver jag skriva tuppskinn?
I vattnet så blir det först lite chockartat över hur höga vågorna var, vid ett tillfälle vred jag huvudet för att andas och jag såg 2 simmare som crawlade till höger om mig, fast 2 meter längre ner, inte riktigt likt träningen i Uvbergsviken och Långsjön med andra ord :-)
Trots detta kändes det bra, jag var stark och crawlade hela vägen. Det kändes som lång tid men med tanke på att jag inte bröstsimmade något så tänkte jag att tiden borde varit bra, jag gissade på 1.10-1.15
Det var en fantastisk känsla att kliva upp på rampen, jag hade klarat det! Simningen var bakom mig,nu var det moment jag kände mig trygg i!
Sammanlagda träningstimmar i sadeln i år var runt 150 timmar, det var nu jag skulle visa alla och jämföra mig med dom riktigt duktiga :)
Iväg mot Ölandsbron med ett rejält självförtroende, sneglar till höger och ser alla som fortfarande kämpar med simningen.
Barnens mormor Irene tog fin-platsen för att hinna se mig cykla ut från växlingen :)
Efter ett par km så känner jag av simningen lite och på Ölandsbron så kommer några dl saltvatten upp från magsäcken under cyklingen, ingen fara med det då jag genast mådde bättre direkt efter.
Clas Björling som har den 4:e snabbaste svenska tid på Ironman distansen tipsade mig och brorsan Tony att ta det lugnt första 4 milen, känna på benen och kom in i det för att sedan pressa på som tänkt.
Det var inte lätt kan jag lova, man ville trycka på hela vägen i ren eufori över att befinna sig mitt i något man i över 3 år jobbat för, man ville visa precis varenda smålänning att här kommer en kille som lagt ner sin själ i detta, nu jäklar skulle dom få se!
En ordentlig motvind mötte oss över bron som sen fortsatte även söderut. Jag ville så gärna trycka på men höll mig kall, efter Allvaret blir det medvind, och 25km/h ner och 45km/h upp blir faktiskt det planerade snittet på 35 km/h.
Trots att jag håller igen är det endast 2 cyklister som passerar mig, jag passerar cykel efter cykel och självförtroendet växer för varje tramptag.......
Då sker det som inte fick hända, min enda oro innan tävlingen inträffar och det sker på raksträckan jag skulle göra min tempohöjning på. Min kedja smäller av på mitten.
Egentligen skulle min racereport kunnat börja nu, för med facit i hand var det här min tävling började.
Det är svårt att med ord beskriva vad som sker från denna stund. Men jag ska göra ett försök, det känslomässiga kaoset kan jag tyvärr inte i text beskriva så man får en ärlig uppfattning, men vad som sker rent fysiskt är att jag springer med min cykel till 2 flaggvakter som står 100 meter bort, jag är chockad men ändå fokuserad. "Ring efter servicebil!!" skrek jag vilket dom omedelbart gjorde och en servicebil skulle skickas direkt var informationen som gavs i andra sidan luren.
3 servicebilar skulle täcka cykelbanan på 18 mil så jag tänkte att i värsta fall tappar jag 15-20min men i bästa fall är dom i närheten
Efter 10 min ber jag dom ringa igen och vi får samma svar, bil är på väg......ytterligare 15 min passerar och samma scenario, bil är på väg. Efter 30 min får jag dom att ringa och fråga var bilen är vilket dom gör utan att få svar.......
Jag står vid vägkanten i 2 timmar och ser cyklist efter cyklist passera innan servicebilen dyker upp.
Öland är ett kargt landskap, och att stå i 26 gradig värme vid en vägkant utan möjlighet till skugga i 2 timmar är fruktansvärt. Att under denna tid se cykel efter cykel i stora antal passera tills det blir glesare och glesare mellan cyklisterna, efter ett tag tar det 5-10 min mellan cyklarna dyker upp.
2 timmar är lång tid när man i huvudet räknar varje sekund.
Efter 45 min försöker jag tänka annorlunda, leta efter positiva saker. Jag ber att få låna en telefon för att kolla simtiden, jag måste få något glädjande i detta läge.....simtiden visade 1.40, alltså 30min sämre än måltiden och faktiskt vad jag trodde själv. Det började nästan bli löjligt.....
Efter en timme lånar jag telefonen av flaggvakten igen och ringer Veronica för att berätta vad som hänt och händer, nästan direkt jag hör hennes röst så brister det för mig. Fram till den punkten har jag bara känt ilska och stress men då brister det totalt. Alla timmar i sadeln, alla regniga pass, alla timmar stirrande in i väggen i garaget på vintern trampande på trainern, allt slutade efter bara 40km, innan jag fått visa någon någon vad jag kan...vad jag tycker mig vara bra på.
Jag bryter ihop när jag hör att Veronica gråter för min skull, jag kan inte minnas när jag känt mig så fruktansvärt låg......2 timmar är lång tid, mycket längre än dom flesta kan tänka sig
Vi lägger på telefonen och 10 min efter att sista cyklist passerat så kommer servicebilen, jag orkar inte ens vara arg eller skälla. Känslan är bara tomhet....
Jag är inte arg över kedjan, sånt händer. Saker sker bortom vår kontroll och det fanns folk som fick punkteringar och krascher på cykeln. Dessa är alla saker som kan ske, olyckor händer och det kan vi inte styra över. Men att betala 4500:- i startavgift för att sen sitta och vänta på en servicebil i 2 timmar, det är oförlåtligt.....
Uppe på cykeln så börjar ett långt arbete, ett arbete för att försöka tvinga bort känslorna som väller upp inom mig, fortsätta trampa fast jag helst av allt vill sätta mig i gräset och bryta ihop.
Jag är 10min efter absolut sista cyklist, jag är med andra ord helt sist i tävlingen....och jag vet om det.
Det med cykling som jag älskat under året man tränat är att man har tid att tänka, man har en stund för sig själv......just denna sak blev nu min tveklöst största motståndare. I mitt huvud pågick ett känslomässigt kaos och man gick från gruva till solsken om vartannat.
(Dämpade miner även på fastlandet fick jag veta efter)
Motvind över allvaret och sen vänster ner, detta hade jag väntat på Vinden i ryggen
Jag började fokusera på glädjen i att cykla, inte tävlingen i sig, men på Allvaret blev jag orolig igen.
Vinden kom snett från vänster och jag skulle till vänster strax.
Vid svängen bekräftades mardrömmen, jag hade ytterligare 5 mils cykling framför mig i motvind......känslodipp igen.
Jag kunde inte tro annat än att under mina 2 timmar längs vägkanten så hade vinden vänt, efter loppet talade jag med Tony om detta men han sa att alla hade motvind även där så det var inte mer synd om mig än nån annan. Men där och då, i min totala ensamhet så var det solklart......jag får ingenting gratis. Så fort man fått nästippen över vattenytan så var det något som hände som drog ner mig igen.
Man började om med det känslomässiga arbetet, "skärp dig", "du är ju här!" "kör bara!" Och så var näsan uppe igen :)
Över Ölandsbron hade jag däremot en sjuk medvind och passerade cyklar i 55-60km i timmen, jag flög fram. Självförtroendet kom tillbaka och hornen växte ut.....mitt race, jag ska köra mitt race!
Svänger av bron mot centrum för att uppleva en av 3 bilder jag jobbat med under året,
-Medvinden från södra Öland (nooop)
-Rondellen på fastlandet där 15 000 människor trängs för att heja fram cyklisterna som ska ut på en 60km runda innan dom växlar till löpningen,
och självklart....
-Målgången, med high five och orden You are An IRONMAN för att sen krama familjen i målfållan.
Dessa 3 bilder har jag använt varje pass, absolut varenda pass inför detta och jag trodde att servicebilen berövat mig på det första!
Jag hade svalt hårt och bitit ihop och fokuserat på den andra. Ljudtunneln av publik som får nackhåret att resa sig!!
Jag störtade mot rondellen som om det var en mållinjen, jag törstade efter något positivt i detta läge.....och jag möttes av detta efter 12 mil på cykel
Detta var förutom dom 2 timmarna stående vid vägen det värsta ögonblicket under hela dagen.
Jag kände mig fruktansvärt bestulen på detta ögonblick jag så många gånger drömt om. Jag tyckte sjukt synd om mig själv och det syntes när jag passerade min familj som stod där nästan ensamma för att stötta. Alla självklart förtvivlade för min skull.
Jag tänkte på alla som var där, alla som läst vad jag skrivit och man kände sig som en stor svikare.
Men för mig var det ju blandat, visst var det dippar djupa som golvbrunnar men det var också lägen då jag gav mig själv energi och kraft och trots läget mådde jag stundtals kanon på Öland då jag påmint mig om att jag faktiskt håller på att genomföra min Ironman!!
På fastlandet har alla tillresta vänner och släktingar endast haft förtvivlan och oro för hur jag mådde och kände mig......deras dag hade så här långt inte haft några som helst toppar
Och då började jag tänka på den här killen.... (Och egentligen skulle hela raceraporten handla om honom, för utan honom hade antagligen resan varit slut nu)
Jag skjutsade Malte till fotbollsträning veckan innan och tjuvlyssnade när han berättade för sina kompisar om sin pappa som skulle göra Ironman ingen av dom 3 lagkamraterna han berättade detta för hade nån aning om vad en Ironman var.....8 åringar är inte så bildade inom långdistansidrotter visade det sig.
Som tur är kände min 8 åring sig manad att utbilda :-D
Han sög in så mycket luft han kunde i dom 8 åriga lungorna och förklarade med stadig röst att en Ironman faktiskt var som typ "20 Blodomlopp, som snabbt korrigerades till den mycket större siffran 60(!!!) blodomlopp, och att nästan varenda en fick åka ambulans efter.....nästan alla kröp i mål oxå :)"
-Det klarar han aldrig sa en kompis till Malte då, vilket gjorde Malte lite upprörd :-D
Att som pappa sitta på en bänk och tjuvlyssna på sin sons försök att förklara för sina kompisar att hans pappa är superhjälte var ett av dom bästa ögonblicken för mig i år :)
Jag tänkte på min 8 åring som skulle börja skolan på Onsdag och att läraren skulle fråga honom vad han gjort på semestern.....att det var hur jag hanterade fortsättningen på loppet som skulle göra all skillnad för honom
Under hela året har vi pratat om det här att ge upp, varför man inte kan göra det och jag har försökt på ett bra vis berätta att det är sakerna som är jobbiga och svåra man känner störst stolthet över att ha klarat.
Där och då hände något, från den punkten kom inga fler dippar, från den punkten stod det klart för mig vad Ironman står för och vad det betyder, det står för en prövning en utmaning mot sig själv.
Det står för att utsätta in kropp och sitt psyke för en enorm påfrestning under en dag och överleva.
Jag hade åkt och tyckt synd om mig själv men nu räckte det! Jag körde lite hårdare än kanske sunt, jag satsade som jag hade ett tidsmål att slå och andra gången jag kom in i rondellen så stod familjen kvar för att stötta, lika förtvivlade som 2 timmar tidigare när jag såg dom...då sken jag upp och log uppriktigt med hela ansiktet till dom och skrek "NU KÖR VI!!!" :-) En grymt härlig känsla som faktiskt fångades på bild!!
In i växling och ut på löpbanan, och här var det fantastiskt.
Förutom starten så fick jag äntligen uppleva den fantastiska publikfest Ironman Kalmar är.
Många hade ju sprungit 1 eller 2 varv runt 3 varvsbanan så jag kände mig riktigt stark när jag skuttade förbi dom :) Inne i stan var det kaos med folk och hejaropen var öronbedövande!
Nu är ju inte bilden ovan från centrumdelen på banan då min fantastiska familj valde att supporta under lite lugnare delar och därav foton från glesare publikplatser :)
Man springer som sagt 3 varv runt en bana som är 14km lång. Efter 10km får man sitt band i olika färger beroende på hur många varv man har kvar. När det sista bandet sätts på min handled så brister det för mig. Då går det upp för mig vad som är på väg att hända, jag ska genom ett öronbedövande centrum och sen springa på den röda mattan mot portalen, jag är på väg att genomföra min Ironman.
Jag sätter på mig solglasögonen ett tag trots att det börjar bli mörkt, det gick inte att kontrollera känslorna. Tårarna rinner ner och jag springer hulkande in i centrum där tårar faktiskt får Kalmarpubliken att skrika ännu högre, jag har ett 200 meter långt upplopp framför mig till Paul som står med höjd hand och väntar på att få ge mig en high five, publikens vrålande gör att man nästan tappar orienteringen, känslorna är i detta nu övermäktiga.....
Jag beskrev lite tidigare mina 3 målbilder under året, hur jag känt under dagen att jag blivit bestulna på 2 av dom.
Saken är den att den 3:e av mina målbilder slog inte bara in, utan tack vare hur dagen utspelat sig så blev det som sker på bilderna här mäktigare än någon som helst drömtid.
Vi hade ett svenskt rekord denna dag en Patrik Nilsson vann som första svensk tävlingen och putsade det svenska rekordet med 3 min.
Jag är övertygad om att mina känslor för min prestation den här Lördagskvällen var starkare än dom Patrik Nilsson hade.
Tony Björling stod i målfållan och väntade in mig, Tony fixade målet på sub 11 med råge (10.30) och jag är sjukt glad för hans skull! En grym träningspartner hela sommaren
Och så lite avslutningsord:
Jag hoppas inte texten ovan uppfattats som en bitter eller besviken historia, för mig var det som en bergodalbana av känslor med det absolut bästa tänkbara slut. Jag gick i mål och fick krama om alla jag håller av, jag önskar inte att det utspelats på något annat vis.
Prestationen i sig håller jag högre än om jag passerat på en drömtid, tider kan slås men prestationer samlar man på sig
Jag har skrivit flera gånger hur förvånad och oerhört tacksam jag är över stödet under detta år. Jag fattar fortfarande inte att människor tar sig tid att läsa det jag skriver och jag blir så oerhört och sjukt jäkla glad att läsa allt ni skrivit på Facebook och Instagram, sms telefonsamtal och kommentarer av folk man springer på. Jag flinar lite och försöker vara cool men jag lovar att inombords så spricker jag av måbra känsla! Tänk vad en rad, eller ett ord kan förändra dagen för en annan person :)
Jag vill rikta ett särskilt tack till Intersport som gjorde det här möjligt. Ett fantastiskt stöd hela vägen har ni varit, och tack vare er så har jag nu nått min dröm. Ola har oxå sagt att alla som ger honom en kram i butiken utan förvarning skulle få rabatt på skor vilket är jätteroligt för både skoköparen och Ola!
Men mest av allt vill jag rikta ett tack till den här fantastiska människan, som varit ett oavkortat stöd hela året. Som ibland jagat ut mig när jag haft motivationsbrist och som oavkortat stöttat och ställt upp.
Du är fantastisk Veronica!
Sist men inte minst vill jag knyta igen säcken med ett filmklipp som kommer ge mig gåshud i många år framöver, tack igen för allt stöd och alla fina kommentarer.....håll till godo :-)
Mvh
Patrik Fälting, Ironman 2015
Racereport Ironman Kalmar 2015:
På plats i växlingsområdet på morgonen runt 05.30 så kände jag mig väldigt lugn. Det har känts för var dag vi kom närmare tävlingen att min puls gått ner.
Jag visste inte riktigt om det var på grund av att jag var trygg i träningen som gjorts och att jag kände mig väl förberedd eller om det var som dom där scenerna i Clint Eastwood westerns där killen dom ska ta ut till hängning alltid är iskall och lugn, inte en svettdroppe trots att han vet att snart kommer allt gå åt helvete....jag intalade mig att det var det första.
In i växlingsområdet vid 05.30 ungefär och kollade cykel och transitionspåsarna (ombyten till cykel och löpmomenten) en sista gång. Pumpade däcken och fyllde på med vätska.
T om det sista obligatoriska toalettbesöket blev av (inte det lättaste att göra på beställning annars)
På med våtdräkten och en promenad genom centrum till kajen där starten var.
Jag får ögonkontakt med väldigt många personer på den lilla 5 minuters promenaden, och jag ser direkt vilka som är här för att reka tävlingen för att eventuellt anmäla sig på plats för 2016 års tävling.
Jag ser vilka det är för att jag ser mig själv i blicken på alla dessa personer.
För ett år stod jag där och sökte ögonkontakt med triatleterna som vandrade mot kajen. Jag försökte avgöra om dessa människor var rädda, oroliga eller helt enkelt så omänskligt hårda och vältränade som jag för ett år sedan tog för givet att man var tvungen att vara (nu vet man ju sanningen, det går ändå) ;-)
Jag tyckte varenda person i våtdräkt den morgonen för ett år sedan representerade allt jag ville vara, och därför var det med högt huvud och fast blick jag mötte blicken hos dom som tittade på mig.
Jag tänkte inte vara den som dödade myten som IronMan-oskulder har om dom som tävlar...
På plats i fållan för simningen så får jag en härlig överraskning när hela familjen står där för att heja på mig, klockan 06.30 på lördagsmorgonen :)
Sjukt hur mycket energi en kram från det största stöd man har i livet kan ge :)
Juni förstod inte riktigt varför hon blev uppsläpad mitt i natten så farfar fick agera hängmatta några timmar )
Malte var däremot sjukt taggad trots tiden på dygnet och pladdrade på och frågade om jag skulle vinna. Det finns många sätt att vinna på kommer jag ihåg att jag sa före start...
Inne i startfållan hamnar jag bredvid en riktig veteran som gjort över 10 Ironman, jag sökte lite lugn för min orolighet men istället säger han att "idag blir det rekord.....på antal brytningar redan under simningen".......så där ja tänkte jag :) Men sanningen är att det gjorde inget, jag hade bestämt mig att dom skulle få skicka dykare att leta efter mig innan jag bröt under simningen.
Man behöver ju ha en snygg mössa om man ska göra Ironman liksom.....:-)
Starten är grym, det är mellan 20-30 tusen människor på kajen klockan 07.00 en Lördagsmorgon och strax innan startskottet spelas "Just idag är jag stark" med Kenta.
När han kommer till partiet "jag har väntat så länge på just denna dag" börjar jag och samtliga Triathleter spontant sjunga med.....behöver jag skriva tuppskinn?
I vattnet så blir det först lite chockartat över hur höga vågorna var, vid ett tillfälle vred jag huvudet för att andas och jag såg 2 simmare som crawlade till höger om mig, fast 2 meter längre ner, inte riktigt likt träningen i Uvbergsviken och Långsjön med andra ord :-)
Trots detta kändes det bra, jag var stark och crawlade hela vägen. Det kändes som lång tid men med tanke på att jag inte bröstsimmade något så tänkte jag att tiden borde varit bra, jag gissade på 1.10-1.15
Det var en fantastisk känsla att kliva upp på rampen, jag hade klarat det! Simningen var bakom mig,nu var det moment jag kände mig trygg i!
Sammanlagda träningstimmar i sadeln i år var runt 150 timmar, det var nu jag skulle visa alla och jämföra mig med dom riktigt duktiga :)
Iväg mot Ölandsbron med ett rejält självförtroende, sneglar till höger och ser alla som fortfarande kämpar med simningen.
En snabb vink till supporterklubben från Dalarna på plats, känslan igen....obeskrivlig, jag var mitt i det. Jag var på väg att bli en IronMan!
Efter ett par km så känner jag av simningen lite och på Ölandsbron så kommer några dl saltvatten upp från magsäcken under cyklingen, ingen fara med det då jag genast mådde bättre direkt efter.
Clas Björling som har den 4:e snabbaste svenska tid på Ironman distansen tipsade mig och brorsan Tony att ta det lugnt första 4 milen, känna på benen och kom in i det för att sedan pressa på som tänkt.
Det var inte lätt kan jag lova, man ville trycka på hela vägen i ren eufori över att befinna sig mitt i något man i över 3 år jobbat för, man ville visa precis varenda smålänning att här kommer en kille som lagt ner sin själ i detta, nu jäklar skulle dom få se!
En ordentlig motvind mötte oss över bron som sen fortsatte även söderut. Jag ville så gärna trycka på men höll mig kall, efter Allvaret blir det medvind, och 25km/h ner och 45km/h upp blir faktiskt det planerade snittet på 35 km/h.
Trots att jag håller igen är det endast 2 cyklister som passerar mig, jag passerar cykel efter cykel och självförtroendet växer för varje tramptag.......
Då sker det som inte fick hända, min enda oro innan tävlingen inträffar och det sker på raksträckan jag skulle göra min tempohöjning på. Min kedja smäller av på mitten.
Egentligen skulle min racereport kunnat börja nu, för med facit i hand var det här min tävling började.
Det är svårt att med ord beskriva vad som sker från denna stund. Men jag ska göra ett försök, det känslomässiga kaoset kan jag tyvärr inte i text beskriva så man får en ärlig uppfattning, men vad som sker rent fysiskt är att jag springer med min cykel till 2 flaggvakter som står 100 meter bort, jag är chockad men ändå fokuserad. "Ring efter servicebil!!" skrek jag vilket dom omedelbart gjorde och en servicebil skulle skickas direkt var informationen som gavs i andra sidan luren.
3 servicebilar skulle täcka cykelbanan på 18 mil så jag tänkte att i värsta fall tappar jag 15-20min men i bästa fall är dom i närheten
Efter 10 min ber jag dom ringa igen och vi får samma svar, bil är på väg......ytterligare 15 min passerar och samma scenario, bil är på väg. Efter 30 min får jag dom att ringa och fråga var bilen är vilket dom gör utan att få svar.......
Jag står vid vägkanten i 2 timmar och ser cyklist efter cyklist passera innan servicebilen dyker upp.
Öland är ett kargt landskap, och att stå i 26 gradig värme vid en vägkant utan möjlighet till skugga i 2 timmar är fruktansvärt. Att under denna tid se cykel efter cykel i stora antal passera tills det blir glesare och glesare mellan cyklisterna, efter ett tag tar det 5-10 min mellan cyklarna dyker upp.
2 timmar är lång tid när man i huvudet räknar varje sekund.
Efter 45 min försöker jag tänka annorlunda, leta efter positiva saker. Jag ber att få låna en telefon för att kolla simtiden, jag måste få något glädjande i detta läge.....simtiden visade 1.40, alltså 30min sämre än måltiden och faktiskt vad jag trodde själv. Det började nästan bli löjligt.....
Efter en timme lånar jag telefonen av flaggvakten igen och ringer Veronica för att berätta vad som hänt och händer, nästan direkt jag hör hennes röst så brister det för mig. Fram till den punkten har jag bara känt ilska och stress men då brister det totalt. Alla timmar i sadeln, alla regniga pass, alla timmar stirrande in i väggen i garaget på vintern trampande på trainern, allt slutade efter bara 40km, innan jag fått visa någon någon vad jag kan...vad jag tycker mig vara bra på.
Jag bryter ihop när jag hör att Veronica gråter för min skull, jag kan inte minnas när jag känt mig så fruktansvärt låg......2 timmar är lång tid, mycket längre än dom flesta kan tänka sig
Vi lägger på telefonen och 10 min efter att sista cyklist passerat så kommer servicebilen, jag orkar inte ens vara arg eller skälla. Känslan är bara tomhet....
Jag är inte arg över kedjan, sånt händer. Saker sker bortom vår kontroll och det fanns folk som fick punkteringar och krascher på cykeln. Dessa är alla saker som kan ske, olyckor händer och det kan vi inte styra över. Men att betala 4500:- i startavgift för att sen sitta och vänta på en servicebil i 2 timmar, det är oförlåtligt.....
Uppe på cykeln så börjar ett långt arbete, ett arbete för att försöka tvinga bort känslorna som väller upp inom mig, fortsätta trampa fast jag helst av allt vill sätta mig i gräset och bryta ihop.
Jag är 10min efter absolut sista cyklist, jag är med andra ord helt sist i tävlingen....och jag vet om det.
Det med cykling som jag älskat under året man tränat är att man har tid att tänka, man har en stund för sig själv......just denna sak blev nu min tveklöst största motståndare. I mitt huvud pågick ett känslomässigt kaos och man gick från gruva till solsken om vartannat.
Motvind över allvaret och sen vänster ner, detta hade jag väntat på Vinden i ryggen
Jag började fokusera på glädjen i att cykla, inte tävlingen i sig, men på Allvaret blev jag orolig igen.
Vinden kom snett från vänster och jag skulle till vänster strax.
Vid svängen bekräftades mardrömmen, jag hade ytterligare 5 mils cykling framför mig i motvind......känslodipp igen.
Jag kunde inte tro annat än att under mina 2 timmar längs vägkanten så hade vinden vänt, efter loppet talade jag med Tony om detta men han sa att alla hade motvind även där så det var inte mer synd om mig än nån annan. Men där och då, i min totala ensamhet så var det solklart......jag får ingenting gratis. Så fort man fått nästippen över vattenytan så var det något som hände som drog ner mig igen.
Man började om med det känslomässiga arbetet, "skärp dig", "du är ju här!" "kör bara!" Och så var näsan uppe igen :)
Över Ölandsbron hade jag däremot en sjuk medvind och passerade cyklar i 55-60km i timmen, jag flög fram. Självförtroendet kom tillbaka och hornen växte ut.....mitt race, jag ska köra mitt race!
Svänger av bron mot centrum för att uppleva en av 3 bilder jag jobbat med under året,
-Medvinden från södra Öland (nooop)
-Rondellen på fastlandet där 15 000 människor trängs för att heja fram cyklisterna som ska ut på en 60km runda innan dom växlar till löpningen,
och självklart....
-Målgången, med high five och orden You are An IRONMAN för att sen krama familjen i målfållan.
Dessa 3 bilder har jag använt varje pass, absolut varenda pass inför detta och jag trodde att servicebilen berövat mig på det första!
Jag hade svalt hårt och bitit ihop och fokuserat på den andra. Ljudtunneln av publik som får nackhåret att resa sig!!
Jag störtade mot rondellen som om det var en mållinjen, jag törstade efter något positivt i detta läge.....och jag möttes av detta efter 12 mil på cykel
Jag kände mig fruktansvärt bestulen på detta ögonblick jag så många gånger drömt om. Jag tyckte sjukt synd om mig själv och det syntes när jag passerade min familj som stod där nästan ensamma för att stötta. Alla självklart förtvivlade för min skull.
Jag tänkte på alla som var där, alla som läst vad jag skrivit och man kände sig som en stor svikare.
Men för mig var det ju blandat, visst var det dippar djupa som golvbrunnar men det var också lägen då jag gav mig själv energi och kraft och trots läget mådde jag stundtals kanon på Öland då jag påmint mig om att jag faktiskt håller på att genomföra min Ironman!!
På fastlandet har alla tillresta vänner och släktingar endast haft förtvivlan och oro för hur jag mådde och kände mig......deras dag hade så här långt inte haft några som helst toppar
Och då började jag tänka på den här killen.... (Och egentligen skulle hela raceraporten handla om honom, för utan honom hade antagligen resan varit slut nu)
Jag skjutsade Malte till fotbollsträning veckan innan och tjuvlyssnade när han berättade för sina kompisar om sin pappa som skulle göra Ironman ingen av dom 3 lagkamraterna han berättade detta för hade nån aning om vad en Ironman var.....8 åringar är inte så bildade inom långdistansidrotter visade det sig.
Som tur är kände min 8 åring sig manad att utbilda :-D
Han sög in så mycket luft han kunde i dom 8 åriga lungorna och förklarade med stadig röst att en Ironman faktiskt var som typ "20 Blodomlopp, som snabbt korrigerades till den mycket större siffran 60(!!!) blodomlopp, och att nästan varenda en fick åka ambulans efter.....nästan alla kröp i mål oxå :)"
-Det klarar han aldrig sa en kompis till Malte då, vilket gjorde Malte lite upprörd :-D
Att som pappa sitta på en bänk och tjuvlyssna på sin sons försök att förklara för sina kompisar att hans pappa är superhjälte var ett av dom bästa ögonblicken för mig i år :)
Jag tänkte på min 8 åring som skulle börja skolan på Onsdag och att läraren skulle fråga honom vad han gjort på semestern.....att det var hur jag hanterade fortsättningen på loppet som skulle göra all skillnad för honom
Under hela året har vi pratat om det här att ge upp, varför man inte kan göra det och jag har försökt på ett bra vis berätta att det är sakerna som är jobbiga och svåra man känner störst stolthet över att ha klarat.
Där och då hände något, från den punkten kom inga fler dippar, från den punkten stod det klart för mig vad Ironman står för och vad det betyder, det står för en prövning en utmaning mot sig själv.
Det står för att utsätta in kropp och sitt psyke för en enorm påfrestning under en dag och överleva.
Jag hade åkt och tyckt synd om mig själv men nu räckte det! Jag körde lite hårdare än kanske sunt, jag satsade som jag hade ett tidsmål att slå och andra gången jag kom in i rondellen så stod familjen kvar för att stötta, lika förtvivlade som 2 timmar tidigare när jag såg dom...då sken jag upp och log uppriktigt med hela ansiktet till dom och skrek "NU KÖR VI!!!" :-) En grymt härlig känsla som faktiskt fångades på bild!!
In i växling och ut på löpbanan, och här var det fantastiskt.
Förutom starten så fick jag äntligen uppleva den fantastiska publikfest Ironman Kalmar är.
Många hade ju sprungit 1 eller 2 varv runt 3 varvsbanan så jag kände mig riktigt stark när jag skuttade förbi dom :) Inne i stan var det kaos med folk och hejaropen var öronbedövande!
Nu är ju inte bilden ovan från centrumdelen på banan då min fantastiska familj valde att supporta under lite lugnare delar och därav foton från glesare publikplatser :)
Man springer som sagt 3 varv runt en bana som är 14km lång. Efter 10km får man sitt band i olika färger beroende på hur många varv man har kvar. När det sista bandet sätts på min handled så brister det för mig. Då går det upp för mig vad som är på väg att hända, jag ska genom ett öronbedövande centrum och sen springa på den röda mattan mot portalen, jag är på väg att genomföra min Ironman.
Jag sätter på mig solglasögonen ett tag trots att det börjar bli mörkt, det gick inte att kontrollera känslorna. Tårarna rinner ner och jag springer hulkande in i centrum där tårar faktiskt får Kalmarpubliken att skrika ännu högre, jag har ett 200 meter långt upplopp framför mig till Paul som står med höjd hand och väntar på att få ge mig en high five, publikens vrålande gör att man nästan tappar orienteringen, känslorna är i detta nu övermäktiga.....
Saken är den att den 3:e av mina målbilder slog inte bara in, utan tack vare hur dagen utspelat sig så blev det som sker på bilderna här mäktigare än någon som helst drömtid.
Jag är övertygad om att mina känslor för min prestation den här Lördagskvällen var starkare än dom Patrik Nilsson hade.
Och så lite avslutningsord:
Jag hoppas inte texten ovan uppfattats som en bitter eller besviken historia, för mig var det som en bergodalbana av känslor med det absolut bästa tänkbara slut. Jag gick i mål och fick krama om alla jag håller av, jag önskar inte att det utspelats på något annat vis.
Prestationen i sig håller jag högre än om jag passerat på en drömtid, tider kan slås men prestationer samlar man på sig
Jag har skrivit flera gånger hur förvånad och oerhört tacksam jag är över stödet under detta år. Jag fattar fortfarande inte att människor tar sig tid att läsa det jag skriver och jag blir så oerhört och sjukt jäkla glad att läsa allt ni skrivit på Facebook och Instagram, sms telefonsamtal och kommentarer av folk man springer på. Jag flinar lite och försöker vara cool men jag lovar att inombords så spricker jag av måbra känsla! Tänk vad en rad, eller ett ord kan förändra dagen för en annan person :)
Jag vill rikta ett särskilt tack till Intersport som gjorde det här möjligt. Ett fantastiskt stöd hela vägen har ni varit, och tack vare er så har jag nu nått min dröm. Ola har oxå sagt att alla som ger honom en kram i butiken utan förvarning skulle få rabatt på skor vilket är jätteroligt för både skoköparen och Ola!
Men mest av allt vill jag rikta ett tack till den här fantastiska människan, som varit ett oavkortat stöd hela året. Som ibland jagat ut mig när jag haft motivationsbrist och som oavkortat stöttat och ställt upp.
Du är fantastisk Veronica!
Sist men inte minst vill jag knyta igen säcken med ett filmklipp som kommer ge mig gåshud i många år framöver, tack igen för allt stöd och alla fina kommentarer.....håll till godo :-)
Mvh
Patrik Fälting, Ironman 2015
